Ja, det är så det börjar kännas som nu. Ska jag någonsin förstå varför mönstret inte bryts? Varför jag kommer in i dessa konstiga perioder där jag känner mig som den minsta människan på jorden? Jag fattar inte...
Huuurrrm..

Mina händer luktar illa efter att jag lagade mat, men jag är för lat för att gå och tvätta dom. Ja, rätt så äckligt med orkar inte... Har ingen lust. Känns som människorna i min närhet har värsta glöden och glädjen, som jag inte kan ta på. Den finns liksom där, men jag når inte. Som att något ramlat under typ garderoben och man precis inte når.

Hösten är ju för fundersam.

Stoppa dig, jag tänker stoppa dig. Dadam

Klart för nu. Peace ;-)