Jag kan inte hjälpa att bli överraskad, fasinerad och faktiskt lite bekymrad över att vissa människor är precis likadana som dom alltid varit. Det händer hela tiden, det går en tid innan man träffas och ändå så är man samma personer.
Vad får man ut av att vara samma person hela tiden? Särskilt om man inte är en särskillt bra sådan..
Det känns bara lamt. Om jag får säga vad jag tycker.

Jag tror det främst är för att jag känner mig som en annan människa mot den jag var för ett år sedan. Om jag blir lite nostalgisk och tänker tillbaka nu, ska vi säga ett och ett halft år. Eller nej, från när gymnasiet började. Herregud, nej jag vet inte om jag vill. Känns lite läskigt. Fast samtidigt så är det rätt roligt, alla människor, festerna.. Men det senaste året har ju varit knas! Berg och dalbana för hela köret, vem behöver karuseller när man kan vara en Virkkala?
Först raset i självförtroende, sen familjekris, mer familjebajs, mer bajs som tillslut blev något bra! Jag känner mig faktiskt som en starkare person idag än den jag var för ett år sen. Hoppas det visar sig utåt också. Känns som jag var mer av en "ice-heart" då som under vintern frös till ordentligt men hittade solen igen under våren och kröp fram från sitt is-skal. Om ni förstår metaforen :-P
Nej känns som det blev lite babbel, men lite nattlig filosofi är alltid uppskattat. Eller? Haha

Förövrigt så har jag äntligen kommit in i min bok Vita tänder av Zadie Smith. Känns skönt att läsa igen, känns som det var ett år sen ;-)

Peace