ibland önskar jag att man kunde få gå under jorden. att man kunde vara ingen, inte bli hörd av någon och inte bli uppmärksammad. samtidigt så tänker jag på hur absurd den tanken är. det är sjukt, för att jag vill inte vara ingen. jag är inte ingen. det är bara det att jag har svårt att förstå det ibland. känslan kommer till mig och greppar tag i mig som ett spindelnät. jag tycker inte om spindelnät, de är klibbiga och väldigt svåra att avlägsna. samtidigt är de vackra en morgon efter regn när dropparna fastnat i nätet. man kan jämföra sig själv med en av dem. de sitter fast, hjälplöst. men sen blir det varmt och de antingen avdunstar eller ramlar ner.

jag känner för att ramla ner.

samtidigt som jag önskar att jag är ingen så har jag en olidlig längtan av att vara hörd. jag vill synas. och jag tänker bli hörd. ge fan på det. men tiden får visa när det kommer ske. just nu ska jag njuta av att vara ingen samtidigt som jag är precis den jag är. krångligt? ja. men det får man ta. för att när jag ramlar ner från mitt spindelnät så har jag min mark, och jag vet att marken är stadig. jag älskar marken och jag vet att den är där, jag är inte rädd.